idioti åter igen
Och så sitter jag här, igen. Så sitter jag här, ännu en kolsvart natt hopkrupen i min säng med tankar som kommer tillbaka. Minnen, smärtsamma minnen. Minnen som får hålet att växa. Aldrig att jag kommer glömma den kvällen. Det var nog den värsta i mitt liv. När jag smällde igen bildörren bakom mig, tog några steg, vände mig om och såg den försvinna. Gick två steg till och föll framåt. Landade på marken med händerna mot asfalten och kippade efter andan. Jag kommer aldrig någonsin glömma. Hur paniken tog tag i mig och slet mig itu. Jag har nog inte blivit hel sedan dess. För det finns kvar där, den där känslan jag inte kan beskriva med ord.
Det är såna här kvällar känslan kommer tillbaka. Den kommer tillbaka med minnena. Minnena som egentligen är så fina, så bra. Men som blir så smärtsamma såhär i efterhand. Att tänka tillbaka gör så ont. Det får mig att åter igen undra om jag kommer känna så igen, om jag kommer våga, om jag borde. "The crazy thing is I don’t know if I’m ever going to feel that way again. I don’t know if I should." Det är precis så det är. Jag vet inte om jag kommer våga släppa efter på min spärr igen, jag är så rädd för att det här ska hända igen. Det tog så hårt på mig, jag kan inte ens beskriva det. Men jag antar att det är så det blir, när jag släpper min spärr för att visa min värld, och personen jag vill visa den för vänder ryggen mot mig och går.
Skit i den där personen du skriver om. Har ett tipps, om du inte vill få ditt hjärta krossat, låtsas som om du inte har något hjärta!
Det har alltid funkat på mig och kommer alltid att göra :)