heading somewhere

Hur ligger det till i mitt liv just nu? Det är en fråga jag funderar mycket på. Men jag kan nog sammanfatta med ett ord. Kaos.

 

Ingenting blir som det ska, jag orkar inte med skolan, jag orkar inte med att träna, jag orkar inte bry mig om hur jag mår, jag orkar inte bry mig om vad jag gör, jag orkar inte med att tänka efter, jag orkar inte bry mig om ett skit helt enkelt. Ofta känner jag mig ensam och går runt med en klump i magen och känner mig bara orolig, nervös och stressad. Jag själv vet precis hur, varför och när det blev såhär. Men bara tanken, medvetandet, om att jag vet att det inte finns ett skit jag kan göra åt det just nu, det gör att jag känner mig så oerhört svag.

 

Jag vet inte heller vad jag vill, jag vet inte vad jag är ute efter, vad jag söker. För ett tag sedan visste jag precis. Men inte längre. Saker som har hänt har gjort mig så osäker och obeslutsam. Det har dragit med sig ett jävla stort lass med ångest över allt möjligt, men framförallt över beslut och handlingar. Och jag vet bara inte vad jag ska göra längre.

 

Jag är så beroende av andra människor. Så beroende av att ha personer runt mig som bryr sig om mig, som finns där när jag beöver dom. Och jag vet att de finns där när jag behöver dom, men ibland hjälper inte ens det. Ibland känner jag mig bara ensam och hjälplös ständigt, och det är så det är just nu. Jag vet inte när det här kommer sluta och hur det kommer sluta. Men det jag vet är hur oerhört mycket jag önskar att det var över. För det tar kål på mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag vet att det finns de personer som förstår utan att jag behöver förklara. Mina närmaste och några till.

 

Det bara kryper hela kroppen på mig av vilja att göra vissa saker, det gör mig helt jävla galen. Att känna måsten att göra saker, att ha begär. Måsten och begär som är gamla vanor. Gamla vanor som inte är speciellt gamla.