heading somewhere

Inte sovit en blund på hela natten. Kollat två avsnitt Gossip Girl, höll på att somna, men så tog tankarna över. Hatar alla dessa känslor, mitt liv är en jävla bergodalbana. Jag vill bara vara glad, lycklig. Inte bara ibland under korta stunder. Hela tiden, varje dag. Jag vill må bra. Visst, jag kan inte säga att jag direkt mår dåligt, och inte heller kan man må bra hela tiden. Men samtidigt som jag inte mår dåligt, mår jag ändå inte bra. Det är alltid dom där små sakerna som förstör, de där små tankarna och känslorna som hindrar mig. På senaste tiden har jag även börjat tänka mycket på förut. På personer, händelser. På hur lycklig jag var då. Hur lyckades jag kasta bort allt det? Vad gjorde jag för fel? Jag lyckades förlora vad jag hade, jag bara kastade bort det utan att tänka på hur mycket allt faktiskt betydde för mig.

 

Många är rädda för döden, de flesta är rädda för döden. Visst, jag är rädd för döden, livrädd. Men jag är samtidigt rädd för livet. Det är svårt att förklara genom ett tangentbort och en datorskärm. Jag vet inte ens om jag kan förklara det genom att prata. Men det finns så mycket jag är rädd för, som bekymrar mig mycket mer än att jag en dag kommer att dö. För det är ingenting jag kan påverka. När jag dör så dör jag, när jag dör är det meningen att jag ska dö. Men hur är det meningen att jag ska leva? Jag är så rädd för vad jag gjort tidigare i mitt liv, det finns så mycket jag ångrar och vill göra om eller ogjort. Men det går ju inte, såklart. Samtidigt som jag är rädd för mitt förflutna, är jag livrädd för min framtid. Jag har ingen aning om hur mitt liv kommer bli, hur det är menat att bli. Det finns så många saker jag inte gjort som jag vill göra, men som jag samtidigt är livrädd för att göra. Jag är rädd för mitt eget liv, för framtiden.

 

Personer kommer och går i ens liv. Det vet jag, såklart. De som är menade at stanna vid ens sida kommer att stanna, och de som inte är menade att stanna kommer på ett eller annat sätt att lämna oss. Men hur ska man få reda på vilka som är menade att stanna, utan att riskera att bli sårad? Om två personer är menade för varandra, kommer de alltid att hitta vägar tillbaka till varandra. De kommer alltid att hitta varandra igen, att komma tillbaka till varandra igen. Men vad händer om man inte hittar den personen, den personen man är menad att vara med. Ens själsförende. Jag vill inte spendera mitt liv ensam, jag vill inte leva ensam, bli gammal ensam, dö ensam. Men vi alla dör ensamma. Vi är alla ensamma när vi dör. Men innan man kommer fram till den dagen man dör, fram tills dess vill jag hitta personen jag är menad att leva med. Jag vill inte leva mitt liv ensam. Jag vill gifta mig, skaffa barn, få barnbarn, åldras och bli gammal med den personen jag älskar av hela mitt hjärta. Nu tänker ni säkert att jag överdriver, inte vet jag. Att jag oroar mig i onödan. Jag är ju trots allt bara 16 år gammal, och det är ju inte direkt någon ålder. Men även fast jag bara är 16 år, är jag livrädd för att bli lämnad ensam.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna avrunda den här texten, men det är inget jag bryr mig om. Det är ändå bara en dum, lång text som ingen orkar läsa. Det är bara svart på vitt, en fånig text som många kommer bläddra förbi, eller kanske ögna igenom och skratta. Men så finns det säkert också de personer som kommer läsa hela texten och känna igen sig i det jag har skrivit. Jag tror själv att alla, alla, är rädda för att bli lämnade ensamma i slutändan.