Ligger i min säng under duntäcke och filt. Tankarna kommer ikapp en, ännu en gång denna dag. Tårarna försöker pressa sig fram, och jag vet inte hur länge jag kan hålla emot längre. Jag är helt slutkörd, fullkomligt utmattad. Ibland förstår jag inte hur jag orkar ta emot all skit som landar på mina axlar, och hur jag kan och orkar sopa bort den och gå vidare. Allting löser sig alltid. Det är vad alla säger, att det kommer lösa sig, att det kommer bli bättre, bli bra igen. Men jag vet fan inte om det kan bli bra igen. Hur många gånger ska jag behöv känna såhär igen? Hur många gånger ska jag behöva orka kämpa mig upp på benen igen? Hur länge kommer jag kunna vara stark? Jag har så många frågor. Frågor som inte går att besvara.

Jag vet inte hur det här ska sluta, hur det kommer sluta, och när det kommer sluta, när allt kommer bli som vanligt igen. Den här gången är det värre än vanligt. Har trängt undan så mycket skit och lyckats med att inte tänka på det. Men det här, det var det som fick mig att kollapsa. Det var det här som fick mig stt verkligen inse hur svag jag är, hur lätt jag har för att bli knäckt och nedtryckt av andra. Att en sån liten sak kan bli så stor och orsaka så mycket smärta. Det är helt ofattbart.

Det ända jag vill, är att det här ska vara över.