3 days

Just nu är ju livet förjävla bra. Hade en grymt rolig midsommar med massa tåg- och bussåkande, cyklande, springande, gående, dansande och stillasittande. Drack gott, åt gott, umgicks med goa personer samt mina favoriter på bilden ovan, vi fyra drar iväg till Rhodos på onsdag och jag längtar ihjäl mig. Så nu är det bara att packa om väskorna, växla pengar, köpa nya bikinitrosor och annat nödvändigt, och tagga till såinihelvete!! Fast den sista delen ingår ju i hela alltet haha! På onsdag kväll flyger vi iväg och kommer hem mitt i natten onsdagen efter, så bloggningen kommer förbli såhär gles, om inte glesare, ett tag framöver. Får se hur det går efter det. Himla tråkigt att ett flertal läsare övergett mig, men jag har väl mig själv och det älskade sommarlovert att skylla! Haha, äsch bloggen läggs åt sidan när jag lever livet. Men jag gillar't. Nu ska jag ta och skriva en packlista, tagga till lite och äta en skinkmacka. Vi hörs imorgon babes!

Memories

"Most of our lives are a series of images, they pass us by like towns on a highway. But sometimes a moment stuns us as it happens and we know that this instant is more than a fleeting image. We know that this moment, every part of it, will live on forever."

Tankar

Tid, tid och tid. Allt handlar om tid. Att hinna med, att planera, att vara upptgen, att koppla av, att läka sår, att spara, att ta vara på. Tid. Varför kan den aldrig räcka till? Det finns så mycket man vill göra, men som man inte hinner göra eller inte kan på grund av en massa olika anledningar. Man ska ha saker att göra hela tiden, samtidigt som man ska hinna koppla av och ta vara på tiden för att minnas och inte slösa bort den på onödiga saker man egentligen inte vill göra. Vi är ungdomar, vi har hela livet framför oss. Men ändå stressar vi över allt vi vill hinna göra, längtar tills vi blir vuxna, längtar tillbaka till då vi var små och vårt största problem var att teddybjörnen hade tappat ett ben eller att nappen var försvunnen. Kanske kämpar vi även med att komma över den första kärleken, eller att hålla ihop ett förhållande som rasar ihop. Att få någonting att fungera, eller att känna oss omtyckta och behövda. Alla vill vi vara med någon. Kanske vet vi det inte än, men där inne finns en längtan till att vara älskad av en alldeles speciell individ. Man vill inte vara ensam, bara kanske just nu, men inte hela livet.
 
Det där med känslor. Att känna saker, att visa dom, visa för någon att de betyder hela världen och lite till. Visa för någon hur ledsen man är, hur förstörd man är, trasig. Möjligheten att få gråta ut i en bästa väns eller mammas famn. Visa för någon hur glad man är, lycklig, sådär sprudlande glad, svävandes på rosa moln. Gå hand i hand med någon på en lång sandstrand i solnedgången. Sena sommarkvällar med en engångsgrill, marsmallows och vänner på en brygga vid vattnet. Visa någon att man saknar någon, öppna upp sig för en annan individ och låta känslorna välla över på någon annan. Inte som en belastning, utan som någonting fint. Det är otroligt, hur man kan säga några ord till en människa för att låta honom veta hur man känner. Eller lägga armen runt någon, omfamna eller kyssa, för att visa hur man känner. Eller öppna upp sig för någon för att försöka laga sig själv, lappa ihop sig och börja om från början. Känna känslan av att vara stark, lycklig, självständig och oberoende. Alla vill vi kunna, alla vill vi våga, någonting. Det är okej att känna. Att känna är bra, oavsett vad. Att känna är modigt, fint. Det gör oss starkare. 

RSS 2.0