Funderar över hur länge vissa känslor sitter kvar egentligen. Hur ont det gör när man är där och då, hur länge man kan trycka det åt sidan, och hur lång tid det tar innan allt bubblar upp igen. För det gör det nio gånger av tio. Är trött på att vara jag, är trött på att inte räcka till. Att inte vara tillräckligt bra. Det är väl kanske en dag som denna då det där man tryckt ner ett tag, bubblar upp igen. När man sitter på ett tåg in mot stan för att möta upp vänner, när låten man älskar men samtidigt fruktar mest av allt dyker upp i lurarna. Det kanske är då allt rasar och man vill byta riktning vid nästa stopp och åka raka vägen hem igen. Men vad vet jag egentligen. Jag är ju bara jag.